The "Great" life of Susanna

Jag såg en intervju för ett tag sen med ett av mina favoritband. Sångaren där sa något väldigt vettigt, som jag tycker att folk borde tänka på.

 

"- We don't take ourselves seriously, but we take our music very seriously." Alex gaskarth

 

Jag borde ha hört det när jag gick på gymnasiet. Vet ni hur mycket jag ångrar gymnasiet? Jag ångrar inte att jag gick på gymnasiet men herregud vad jag ångrar att jag inte tog tag i plugget mer! Tänk om jag hade gjort varenda uppgift så fort vi hade fått dem. Pluggat när jag väl var i skolan istället för att göra allt annat.
Nu ska ni inte tro att jag skolkade och fick dåliga betyg. Jag fick godkänt i alla ämnen förutom i Matte B (som jag med flit sket i, då jag hade väldiga problem med just matte.) (Men det är lugnt, jag har läst upp Matte B på komvux, så nu har jag med mig den kursen, helt godkänd)

 

Jag bytte linje på gymnasiet efter ettan. Vägrade gå kvar. Vägrade plugga till undersökterska. Har inget minne av detta men mamma påstår att hon och pappa var nere på möten med både rektorn och min mentor och försökte övertala mig att gå kvar på omvårdnadslinjen. Har inget minne av detta (så misstänker konspiration).
Valde att byta till IT istället, vilket för tillfället då passade mig mycket bättre.

 

Men tänk som livet kan ändras. Jag valde för två år sen ungefär att plugga klart till undersköterska och i november förra året så blev jag klar. Läste åtta ämnen och fick VG i ett ämne och MVG i resterande sju ämnen. Jag var lite mer motiverad då än på gymnasiet.

 

På tal om att citatet ovan.

Du kan vara oseriös, men se till att bli tagen seriöst.

För att dra en parallell. På jobbet så flummar jag omkring (fråga bara mina kollegor som igår kom fram till att Björn har nog genomskinliga öronproppar i hemma så han slipper höra mig). Hemma hos mina vårdtagare så skämtar jag och skrattar så tårarna sprutar och jag sitter på golvet för jag inte orkar stå upp. Drar skämt och springer rullstolsrally så att gubbarna skakar i huvudet och säger: "Ungdomen nu för tiden". 
MEN
Jag tar alltid mitt jobb seriöst och gör det fullt ut. Jag är alltid proffisionell hemma hos mina gamlingar (då de bland annat betalar för att jag ska göra ett bra jobb) men samtidigt för att de är människor. Främst för att de är människor. Människor som behöver min hjälp. Och den hjälpen är jag 100% villig att ge. För jag är seriös i mitt jobb.

 

Nu kände jag mig som en dement som bara upprepade allting igen och det här inlägget tänkte jag från början endast skulle innehålla citatet högst upp, men, det jag egentligen ville säga med det här var att man ska inte ta allt så himla seriöst. Men när du väl ska göra någonting - gör det seriöst-

Bjuder på en seriöst och oseriös bild bara för det.

 

 

Jag har aldrig varit den som har varit ute och rest mycket. Kan väl räkna på min ena hand i stort sett hur många gånger jag har flugit utomlands. (Räknar faktiskt inte in Norge, Danmark, Åland och Tyskland) (Sen är väl allt relativt - klart det finns de som aldrig är ute och reser)

Var iväg till Cypern när jag var 12 år, Italien när jag var 14 år, Bulgarien när jag var 17 år.
Sen har det dröjt några år innan det blev någon utomlandsresa igen. Men sen har det rullat på lite.

London för två år sen, London förra året samt Gran Canaria och i år så är det London (igen, älskar den staden) och Mallis. Jag och Björn har även pratat på att ta en vecka i höst någonstans, men vi får se hur det blir med det.

Till London ska jag med Björn och det blir våran första riktiga semester sen vi blev ihop för fem år sen. Och jag som älskar London, att skriva packlistor och att styra upp listor över lag, så sitter och håller på för fullt! Även om det är minst en månad tills vi åker.

Mallis blir med släkten i början på sommaren och det blir sol och bad för hela slanten! (Och lite utflykter har jag hört talas om)

Ja, jag ville väl inte säga nåt med det här egentligen. Kanske "rubb it in your face" på de som aldrig åker någonstans. Nej, jag vet inte. Bjussar på en bild ifrån härliga London iaf.

 

Dagligen när jag kollar facebook (eventuellt liten överdrift där, men det är ofta) så ser jag folk som förlovat sig/gift sig/skaffat barn. Och det är ju absolut inget fel med det! All lycka till dem! (ser dock inte när de skaffar barn, det hade varit lite väl creepy)

MEN
Jag och Björn har varit ihop i över 5 år nu, och det finns minsann ingen ring på mitt finger eller någon bulle i ugnen, och det är ingenting som vi önskar just nu heller.

DÄREMOT så verkar det som att alla andra som förlovar sig/gifter sig/skaffar barn gör detta efter bara något år tillsammans. Knappt det. Men det är inget fel med det heller, känns det rätt so go for it!

MEN, varför är det så? Är det jag och Björn som är sega eller är det alla andra som inte orkar vänta?
Vill man bevisa nåt för andra? Hinner man ens känna efter om det verkligen är rätt?
Sen ska jag väl visserligen inte säga för mycket, då Björn flyttade in till mig efter knappt tre veckor, och det har ju tydligen gått bra.

Jag menar verkligen inte att trampa någon på tårna för jag känner många som har förlovat sig efter ett år, gift sig efter ett halvår, skaffat barn innan de bestämt att de varit ihop, men varför är det så viktigt med denna ringen på fingret?

Jag vet faktiskt vad jag pratar om, då jag har varit förlovad en gång. Var förlovad när jag var 19 år och efter knappt ett år av förhållandet. Vi trodde att vi älskade varandra och ville visa vår kärlek för alls! Minns att min dåvarandra kille sa: "- Nu är vårat förhållande mycket mer seriöst!". och minns att jag tänkte: "-Men hur kan ett förhållande bli mer seriöst? Ett förhållande ska väl alltid vara seriöst? Ring på fingret eller inte?". Vi gick våra skilda vägar ungefär ett år efter förlovningen.

Men varför måste man visa sin kärlek? Är man inte i ett seriöst förhållande om man inte har en ring på fingret? Såklart vill jag ha en ring på mitt finger en dag, men inte av den anledningen att jag ska visa upp vårat förhållande på facebook. Självklart så kommer jag att visa upp vårat förhållande på facebook, men det blir nog främst för att visa att den där ringen, behöver inte komma efter ett år. Den kan dröja.

Men till alla er andra som förlovar sig/gifter sig/skaffar barn och trivs med det och får det att fungera, efter väldigt kort tid tillsammans - all lycka till er!

Jag sitter och kollar tillbaka i arkivet på gamla inlägg och kommentarer! Och jag sitter och skrattar och skrattar och skrattar sen lite mer!

För några år sen så tänkte jag:
"Undrar om det är lätt att få kommentaterer om man provocerar lite? Är det lätt att provocera folk?"
Svaret blev snabbt:

- JAAAAA, det är superduperlätt att provocera folk! Och det är när man procoverar som kommentaterer flödar in! Bara man skriver något som alla kan bli irriterade över som t.ex att Blondiner är korkade eller att turister är dumma - alla kan relatera till det!

Här tänkte jag bjuda på några av kommentarerena som så fint flödade in.

 

 

Det var fantastiskt roligt tycker jag! Förstår att alla storbloggare provocerar, faktiskt. Sjukt rogivande att se hur folk sitter och blir skogstokiga över vad JAG skriver! Tralala, det var allt för mig! =)

Här sitter jag nu. Kvart över åtta på morgonen. Jag vaknade kvart i åtta. Är ledig idag. Känns lite dåligt faktiskt. Hur kan jag inte sova längre? Igår så sov jag till 10 över åtta. Skamligt!

Sitter här på kontoret och tittar ut genom fönstret. Eller försöker, men det går inte. God dammit vilket skitigt fönster! Solen står rätt på och visar minsta lilla dammkorn som finns där på fönstret. Och dessa dammkorn, de är många.

Sen jag skrev senast så har det varit påsk samt att jag har varit på två skolor och pratat om vården.

Jag och en kompis är med i Ambassadörsgruppen för vård och omsorgsförvaltningen i Karlstad Kommun (det låter betydligt flashigare än vad det är) och då så är vi bland annat runt till olika högstadieskolor och pratar med åttorna om deras kommande gymnasieval och ska då promota Vård och omsorgslinjen. Vet ni hur svårt det är att prata inför åttondeklassare? Kommer ni ihåg hur ni själva var i åttan?

Mamma berättade för mig att när hon gick i åttan och det kom folk och skulle föreläsa eller dylikt framför klassen så kastade de sudd på dem. Mamma kastade såklart inte, det var kompisar till henne. Såklart.
Det var ingen som kastade sudd på oss, men istället så utsatte vi dem för porr. Ja, nästintill i alla fall.

Vi visade ett klipp ifrån Youtube i slutet av varje pass, inget konstigt med det, MEN (som Tony Irving säger) MEN... Slutet!
Ni vet när man har kollat klart på ett klipp på Youtube så kommer det upp en massa olika förslag både i en spalt till höger samt en massa olika klipp i den rutan där man precis sett ett klipp?

Vi använde oss av en projektor och innan vi hann att upptäcka vad vi visade för dessa åttor, så hade ju de såklart redan sett det. He.rre.gud. (När jag kollade på klippet nu på YT så används inte den bilden som vi såg då men den här bilden som visas nu visar samma budskap)