Recension Avenged Sevenfold
Den 20 november så spelade A7X på Arenan, Fryshuset. En konsert jag har väntat på i 2 och ett halv år. Var det värt att vänta?
Efter en otroligt lång paus, som gjort att folk slutat ropa, folk började gäspa och att man stod och vaggade då man redan hade fått ont i fötterna, så kör dom igång med senaste singeln Nightmare. Och jag bryr mig inte alls längre om att man har fått stå och vänta och att jag egentligen känner för att amputera både fötterna. Mr. Shadows otroligt kraftfulla stämma skjuter igenom en som en påle. Publiken vaknar och skriker i falsett, både för att det helt plötsligt hängs en man på scenen som hänger ovanför Mr. Shadow och för att väntan är över.
Själva bandet är så synkade så man kan nästan tro att det är förinspelat. Dom utstrålar ett lugn, och otroligt snygga Synyster Gates (dreggel-dreggel) gör sina solon så jäkla coolt att publiken nästan svimmar av syrebrist av allt skrikande. Dom ger även en otroligt fin hedran till avlidna James "The Rev" Sullivan, som gick bort i somras. Låten So far away sjungs med en känsla som gör att jag står helt still och bara tittar på bandet.
Glatt överraskade då dom spelade Critical Acclaim, och körde playback när the Rev sjöng. Aldrig någonsin varit så glad över playback i hela mitt liv.
Worth it? Totaly.
Tummen ner för:
Moshpiten precis framför mig
Att dom inte spelade A little piece of heaven
Den otroligt långa väntan innan konserten (INTE OK HÖRRNI!)
Tummen upp för:
Allt annat.
Gates var så snygg så jag övervägde att bosätta mig i hans armhåla efter konserten.
Mr. Shadows hand. Jag vet inte vad det är. Men den gör sig så bra i luften.
Mike Portnoy gör en otroligt stark insats som efterträdare av James Sullivan. Han har ett stort avsvar och visade med bravur vilken trummis han är.
Efter en otroligt lång paus, som gjort att folk slutat ropa, folk började gäspa och att man stod och vaggade då man redan hade fått ont i fötterna, så kör dom igång med senaste singeln Nightmare. Och jag bryr mig inte alls längre om att man har fått stå och vänta och att jag egentligen känner för att amputera både fötterna. Mr. Shadows otroligt kraftfulla stämma skjuter igenom en som en påle. Publiken vaknar och skriker i falsett, både för att det helt plötsligt hängs en man på scenen som hänger ovanför Mr. Shadow och för att väntan är över.
Själva bandet är så synkade så man kan nästan tro att det är förinspelat. Dom utstrålar ett lugn, och otroligt snygga Synyster Gates (dreggel-dreggel) gör sina solon så jäkla coolt att publiken nästan svimmar av syrebrist av allt skrikande. Dom ger även en otroligt fin hedran till avlidna James "The Rev" Sullivan, som gick bort i somras. Låten So far away sjungs med en känsla som gör att jag står helt still och bara tittar på bandet.
Glatt överraskade då dom spelade Critical Acclaim, och körde playback när the Rev sjöng. Aldrig någonsin varit så glad över playback i hela mitt liv.
Worth it? Totaly.
Tummen ner för:
Moshpiten precis framför mig
Att dom inte spelade A little piece of heaven
Den otroligt långa väntan innan konserten (INTE OK HÖRRNI!)
Tummen upp för:
Allt annat.
Gates var så snygg så jag övervägde att bosätta mig i hans armhåla efter konserten.
Mr. Shadows hand. Jag vet inte vad det är. Men den gör sig så bra i luften.
Mike Portnoy gör en otroligt stark insats som efterträdare av James Sullivan. Han har ett stort avsvar och visade med bravur vilken trummis han är.
Kommentarer
Kommentera inlägget här:
Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)
URL/Bloggadress:
Kommentar:
Trackback
