Att förlora någon...
... är något bland det värsta som kan hända. Vad ska man säga? Vad ska man göra? Vad finns det att göra?
Jag har en kompis som nyligen förlorade någon, och jag är så fruktansvärt ledsen för min kompis skull.
Bara för att jag inte har visat det genom att offentligt skriva det, så betyder det inte att jag inte bryr mig.
Det är bara så jäkla svårt att veta när det är dags att höra av sig, och hur man ska uttrycka sig för att det ska bli rätt och inte fel. Vet ni hur jag menar? Man vill inte tränga sig på, men samtidigt vill man inte att folk ska tro att man vänder ryggen till.
Jag vet själv hur det är att förlora någon nära. Det är hårt. Fruktansvärt hårt och jobbigt. Och man måste bearbeta det i sin egen takt. På sitt eget sätt.
Jag förlorade en nära släkting till mig för några år sen. Jag minns att jag kom hem ifrån skolan och mamma berättade att ***** hade gått bort. Varit med om en bilolycka. Jag tog bara min mat och satte mig inne på mitt rum. Inte än idag har jag gråtit. Först kom chocken, den där chocken som inte ens släppte på begravningen. Den där vetskapen om att hon inte längre fanns med oss. Sen kom förnekandet. Att det inte alls hade hänt. Detta pågick under en lång tid, under en så lång tid att jag inte längre sen kände sorg, utan vara saknad. I början kunde jag inte ens berätta för någon, utan att må så dåligt så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Idag kan jag tänka på henne och minnas henne som en glad och varm person som alltid lockade till skratt. Idag kan jag minnas dom ljusa stunderna. 8 år senare.
Jag har en kompis som nyligen förlorade någon, och jag är så fruktansvärt ledsen för min kompis skull.
Bara för att jag inte har visat det genom att offentligt skriva det, så betyder det inte att jag inte bryr mig.
Det är bara så jäkla svårt att veta när det är dags att höra av sig, och hur man ska uttrycka sig för att det ska bli rätt och inte fel. Vet ni hur jag menar? Man vill inte tränga sig på, men samtidigt vill man inte att folk ska tro att man vänder ryggen till.
Jag vet själv hur det är att förlora någon nära. Det är hårt. Fruktansvärt hårt och jobbigt. Och man måste bearbeta det i sin egen takt. På sitt eget sätt.
Jag förlorade en nära släkting till mig för några år sen. Jag minns att jag kom hem ifrån skolan och mamma berättade att ***** hade gått bort. Varit med om en bilolycka. Jag tog bara min mat och satte mig inne på mitt rum. Inte än idag har jag gråtit. Först kom chocken, den där chocken som inte ens släppte på begravningen. Den där vetskapen om att hon inte längre fanns med oss. Sen kom förnekandet. Att det inte alls hade hänt. Detta pågick under en lång tid, under en så lång tid att jag inte längre sen kände sorg, utan vara saknad. I början kunde jag inte ens berätta för någon, utan att må så dåligt så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Idag kan jag tänka på henne och minnas henne som en glad och varm person som alltid lockade till skratt. Idag kan jag minnas dom ljusa stunderna. 8 år senare.
Kommentarer
Kommentera inlägget här:
Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)
URL/Bloggadress:
Kommentar:
Trackback
