The "Great" life of Susanna

För några veckor sen så var jag på en förfest efter jobbet, då en kompis fyllde år.

Veronica: Jag är homosexuell!
Kille: Är du?!
Veronica: Japp, det är jag!
Kille: Jaha! Är du ihop med Moa?
Veronica: Moa? Nej, jag är inte ihop med någon som heter Moa.
Kille: Nähä...

Veronica: Hurså?
Kille: Nej, men jag känner en Moa som är homosexuell!

Jag: Så du tror att bara för att de är homosexuella så är de ihop? Veronica och Moa är de enda som är homosexuella i stan och då måste de vara ihop!
Kille: Ja, men jag vet inte hur såna där fungerar.

 

Det där är för roligt för att vara sant

Lite senare under kvällen

Kille: Alltså, jag måste förklara mig. Jag har en kompis som är homosexuell och som heter Moa och hennes tjej känner jag inte sådär jätteväl och har bara träffat henne några gånger. Men jag tyckte att ni var lite lika varandra, då ni har samma frisyr och ja, ni är rätt lika.
Veronica: Jaha. 
hysteriskt skrattande igen
Kille: Ja, så då var ju inte så konstig fråga egentligen. För Moas tjej är kortklippt, typ lika lång som dig och finlandssvenska.

Veronica: FINLANDSSVENSKA?!

Tisdagen 18 februari så var jag och Björn och kollade på ett av mina favoritband - All time low.

Konserten var på Fryshuset i Stockholm och jag måste erkänna att jag var lite skeptisk innan. Jag har varit på tre andra konserter på Fryshuset tidigare och aldrig varit nöjd.
Första gången när jag skulle på Hinder så svepte jag och en kompis en varsin cider innan vi gick in så vi fick ont i magen och fick då stå med ont i magen hela konserten. Inte värt det.
Andra gången när jag och min syster skulle på Disturbed så var alla där inne över två meter och vi såg inte scenen en enda gång samt att det blev så jävla varmt åt oss så vi gick innan konserten var slut och precis när vi gick utanför dörrarna så började de spela alla de gamla låtarna som vi ville höra egentligen, men då vi hade gått ut så kunde vi inte gå in igen.
Tredje gången när jag skulle på Avenged Sevenfold med två kompisar så kunde vi inte hänga av oss jackorna, så vi fick stå och hålla i dem, vilket blir otroligt jobbigt efter två minuter. AX7 beslutade sig även för att vänta 45 MINUTER med att komma ut på scenen EFTER förbandet hade slutat som i sin tur väntade 20 minuter med att börja spela. Vilket innebar att när de till slut började, så var alla trötta, griniga och hade ont i fötterna. Och då beslutade sig några IQ-befriade pojkar för att starta en moshpit på våra fötter.

Men All time low. Det var bara magiskt.
Jag och Björn stod inne i öl-området hela tiden, så vi fick en bra översyn över scenen. Ingen trängdes. Inga moshpits (sen inbjuder väl kanske inte ATL till moshpits, men ändå) och med mina öronproppar så var ljudet perfekt! Ser själv nu när jag skriver detta att jag är förmodligen den tråkigaste någonsin att ha med sig på konsert men JAG ÄR FAN VUXEN NU!
Jag är på konsert för att lyssna på musik jag tycker är bra. Vill jag ha en moshpit så går jag till Drottninggatan under mellandagsrean.

Det var den bästa konserten jag varit på. Punkt.

 

Idag är det fredag och nu är det flera månader sen som jag skrev något här. Alltså, anledningen till varför jag inte skriver något är nog bland annat för att vissa saker som händer i livet, vill man inte skriva ut såhär öppet.

Då finns ju Facebook för det.

Under veckan som var nu så har jag och Björn varit i Stockholm hos några kompisar. Vi har varit både kulturella, turistiga och varit på konsert. Mycket fina dagar.